Det som göms i snö… söndag, Feb 20 2011 

Nu öppnade jag upp den här bloggen för första gången på länge och kikade på statistiken och blev JÄTTEFÖRVÅNAD. Under ett halvår så har jag fortsatt få besökare, lite sporadiskt verkar det som men i alla fall, och mer uppmärksamhet än vad jag själv gett bloggen. Jag tror det hänger ihop med att jag kom upp på Globalas sida precis innan jag kände mig klar med hela den här grejen. Men det var länge sedan, så jag är ändå förvånad…

Nu har jag dock en sak jag funderat över, som hänger mycket ihop med temat för den här resan, som jag tror passar in här. Sen ska jag nog ta och migrera till en annan blogg, med mindre -nischat- tema ;)

I höst har det i DN pågått en debatt som troligtvis bara intresserat de allra mest engagerade i ämnet, en debatt som handlat om skildringar av förintelselägren i litteratur och massmedia. Debatten har handlat om vem som egentligen har rätt att skildra Förintelsen och koncentrationslägren. Än så länge har ”genren” Förintelselitteratur dominerats av första- och andrahandsskildringar, antingen överlevare som skrivit sina egna historier eller författare och skribenter som frågat ut och intervjuat ögonvittnen. Jag har läst en hel del sådan litteratur i skolan, inför Polenresan, och av eget intresse, och har ärligt talat känt mig ganska mätt på den. Därför orkade jag först inte med den här debatten, skummade bara artiklarna och lät dem bero.

Men sen i morse så kopplade jag ihop några olika saker jag gått och grunnat på, och slogs av ett nytt sätt att se det på. Jag är nog inte den första att se det på det här viset, men jag har aldrig sett det förklarat på det vis som jag tänker förklara det här och nu, så därför gör jag det själv.

Det här är dock en kombination av lite olika saker som jag hållit på med, och tänkt på, den senaste veckan, jag ska börja med att förklara dem.

Religion: Vi har påbörjat vår religionskurs (Religion A) nu, med fokus på de Abrahamitiska religionerna och framför allt Kristendomen. Delvis sådant man har gjort förut, delvis nya saker. En av de saker jag har tagit med mig därifrån är något Ulrik, vår lärare, hade hört sägas angående varför Bibeln inte fortsätter, varför man slutade lägga till historier efter Jesus: Människan var vuxen. Enligt den här synen så hade Gud under 2000 år uppfostrat människan, och människan hade på sätt och vis uppfostrat Gud, och med Jesus födelse så var det färdigt, människan var äntligen redo att stå på egna ben, med Kristus hjälp. Alla de historier som står upptecknade i Bibeln räcker och blir över för att beskriva hur människor är, och bör vara, mot varandra. Det behövs inte en fortsättning, eftersom det finns tillräckligt med visdom där för att det ska räcka så länge människor förblir människor. Det var den första saken.

Berättelser: Vi väljer alla våra berättelser, de som vi tar till oss, de vi glömmer bort, de som vi berättar vidare, och hur vi väljer att behandla berättelserna avgör vilka vi är. Jag anser att vi som personer definieras lika mycket av vilka sagor vi hörde som små, vilka böcker vi läser, vilka TV-program vi väljer att se, som av var vi spenderar vår semester, vad vi gör med våra vänner eller våra älskare. Det är ett annat sätt att se på våra livserfarenheter, och det tilltalar mig mycket.

Det jag framför allt gör skillnad på är berättelsen och skildringen. Att säga ”Jag fångade en 12-kilos gädda” är inte en fiskarhistoria, det är ett konstaterande, och säger egentligen inget om dig som person. Men när du berättar berättelsen, vad du kände, hur du kämpade, vad stolt du blev, då berättar du på samma gång om vem du själv är. Du lägger in en del av dig själv i hur du väljer att berätta, och vad du berättar. Den tanken var den andra saken.

Den tredje saken är det som nämndes i DN, nämligen att det i nästan ett halvt århundrade var väldigt tyst om koncentrationslägren och Förintelsen, det var inte något man gärna fördjupade sig i och det fanns få faktiska lägerskildringar. När dessa verkligen började komma på nittiotalet var det från gamla människor, berättelser från länge sedan, men de berörde ändå otroligt mycket. Efter femtio år började man också inse att de som överlevt Förintelsen inte var så många längre. Långt ifrån alla överlevare förde sina berättelser vidare, och de som faktiskt gör det blir allt färre, snart sjuttio år efter Andra Världskriget. Men framför allt gick de allra, allra flesta berättelserna för alltid om intet, de blev Förintade tillsammans med sina berättare.

Den fjärde och sista saken är ett citat ur en film, som vi också den såg på Religonen: The Reader (jag hinner inte summera handlingen, så ni som inte sett den får en länk ). I en av de sista scenerna säger Ilena Mather, en författarinna och judinna som överlevde Förintelsen [citerat så exakt jag kan minnas]: ”I often get the question ‘What did you learn from the camps?’. And I answer them: ‘Nothing’. The camps were not educational, people came there to die, not to learn. Nothing good ever came out of the camps, if you want something good go see a play, read a book, write a novel, but don’t go to the camps, there’s only death there.” Det här slog mig som verkligt träffande. Vi har ett jättestort behov av att förstå vad det var som hände, höra historierna och berättelserna, så att vi kan få en egen bild. Men vi kommer aldrig hitta någon mening i det meningslösa dödandet, hur mycket vi än försöker.

Det jag slogs av i morse när jag läste en rad tidningar är att det som är viktigt inte är skildringarna, utan berättelserna. Vad är det vi berättar om, vad vill vi förmedla? För även om Förintelsen aldrig kommer att kunna förmildras, ursäktas, göras ogjord eller rättfärdigas hur många gånger vi än berättar om den, så kan vi fortfarande lära oss mycket från Berättelsen om Förintelsen.

Förintelsen har i Europa varit vår tids Stora Berättelse, den som alla kan relatera till, den som man bara behöver hänvisa till för att alla ska få en enorm mängd associationer, som alla är mycket personliga, trots att de allra flesta i Europa ändå inte har någon egen erfarenhet, eller ens kan peka på varifrån dessa associationer kommer. Jag skrev i det här inlägget om hur alla kan relatera till Förintelsen, man behöver inte nämna några ord eller några detaljer, alla vet vad man menar när man säger saker som ”Det fruktansvärda är ju hur många som bara såg på”. I ett samtal som handlar om Förintelsen har jag aldrig behövt förklara vilka ”de” som såg på var, eller vad de borde ha gjort i stället, eller ens varför det var hemskt. Det är en gemensam berättelse vi delar, som vi alla tagit till oss på olika nivåer.

Men varför är det så? Hur kommer det sig att en av de största berättelserna, en som nästan alla kan relatera till, kanske större än Törnrosa eller Flickan med Svavelstickorna, är något så hemskt, grymt, omänskligt och meningslöst som Förintelsen? Jo det ska jag säga, det är för att det inte är så. De verkligt berörande berättelserna från Förintelsen handlar inte om Förintelsen. De handlar inte om hur miljontals människor blev utplånade, de handlar inte om hur man förintar ett folk, de handla om människorna som berördes av dem, på samma sätt som Bibelns berättelser inte i första hand handlar om män som kan gå på vattnet eller talar med brinnande buskar, utan om människor och hur de är mot varandra.

Under Andra Världskriget och Förintelsen ställdes miljontals människor över hela världen inför svåra, hemska, fruktansvärda, grymma, och en del ganska drägliga situationer. Människor och deras natur ställdes på sin spets, och till slut så lärde vi oss att människan inte alltid är så ädel som vi kan tro, och att de mest alldagliga människor kan göra fruktansvärda saker. Det finns en oändlig potential för berättelser som handlar om människorna under Förintelsen, för människor levde, dog och förändrades extremt mycket under de där korta åren.

Man kan berätta historier om skilsmässor, om kärlek, om saknad, om oro, om gemenskap, om fientlighet, om oberördhet, om idioti och om alla andra mänskliga brister, dygder och egenheter. På samma sätt som end el hävdar att vi inte behöver något annat än Bibeln för att lära oss om hur vi människor ska vara mot varandra så kanberättelserna om Förintelsen beskriva allt om hur människan är. Dock så är det inte gjort, alla berättelser är inte berättade, alla historier inte uttänkta. Därför ska vi fortsätta skriva, läsa och lyssna till historier om Förintelsen, så länge de intresserar oss. Sedan kan vi gå vidare till nästa Stora Historia, men jag tror faktiskt inte att vi kommer släppa Förintelsen så länge vår västerländska kultur består.

Det är nog mitt näst sista inlägg på den här bloggen, men jag kommer kanske ta upp något liknande i bloggen jag tänkt ta upp nu i vår. Mer om det i det sista inlägget

//Erland

Gaskammare, koncentrationsläger och folkmord ™ söndag, Maj 9 2010 

Så där. Nu är det dags för lite allvarligt diskuterande av de tunga sakerna… Jag har redan bett om ursäkt i förhand för det långa uppehållet, så jag låter bli att göra det igen. Men det dröjde längre än planerat innan det här inlägget blev av, minst sagt.

Vår resa bestod faktiskt till större delen av att besöka koncentrationsläger, gaskammare, och följa i spåren av ett folkmord. I Majdanek såg vi de kammare där tusentals människor gasades under krigsåren. Det var två stora, murade kammare som från ett angränsande rum fylldes med antingen gasen Zyklon B, eller kolmonoxid. Den SS-officer som höll i arbetet kunde genom små titthål hålla uppsikt över det som hände i kammarna, och vid behov öka mängden gas eller liknande. I Auschwitz besökte vi en av de första gaskammare som användes, som återbygdes efter kriget.

I mitt första inlägg så diskuterade jag de olika sätten att berätta om Förintelsen. Jag delade upp dem i de sentimentala, eller emotionella texterna, och de sakliga, torrare texterna. Mina beskrivningar av de platser och händelser som resan innefattade har hittils varit ganska torra och sakliga, helt enkelt för att du, läsaren, ska veta vad jag gjorde där, och vad jag bygger mina tankar på.

Nu ska jag försöka skildra resan ur ett  mindre sakligt, mer intressant perspektiv, och jag börjar med det som jag själv undrade mest över innan jag reste: gaskammare och koncentrationsläger, och hur det känns att befinna sig på en sådan plats.

Det korta svaret är nog att säga att det i gaskamrarna i Auschwitz var kallt och mörkt. Det var det första jag märkte. Jag kände inte någon omedelbar atmosfär av ondska, eller lidande, eller död. Jag råkade inte ut för något plötsligt anfall av ångest eller medlidande. Jag såg gröna märken på väggarna, tecken på att man använd Zyklon B för att döda människor i rummet. Jag fick anstränga mig, sluta ögonen och föreställa mig, för att få en bild av vad rummet faktiskt representerade. Först då, med en ansträngning, kunde jag få någon slags bild av vad tusentals människor hade gått till mötes i rummet.

Vi stod tätt sammanträngda, i vissa fall nakna, i ett kalt, mörkt rum. Vi hade varit med om mycket hemskt, förföljelse, fängslande, kränkning, förödmjukelser. Men först nu, i det kala, mörka rummet så började insikten gå upp för mig att de kanske även skulle utsätta oss för det slutliga. Förintelse.

Jag kunde förstå den känsla av fullständig maktlöshet och förtvivlan som det måste ha inneburit för de som slutade sina liv i kammaren, för att sedan brännas i krematoriet intill. Jag kan ana, och förstå, om jag försöker. Men det är inte en jättestark känsla. Jag har upplevt starkare känslor, som är mer konkreta, mer personliga. Jag har försökt komma fram till varför det var så, varför jag kände mig så distanserad från alla de som hade upplevat sina sista ögonblick i livet på just de platser där jag stod. Jag tror att jag har ett slags svar.

Vi gjorde en resa i historien, en resa som besökta de platser där historiska händelser ägt rum. De platser där människor brutalt, effektivt och kallblodigt dödat andra människor. Men resan vi gjorde var rent rumslig, inte någon resa i tiden. Den plats där Förintelsen ägde rum var en helt annan, i en annan tid, helt annorlunda. Museerna på de olika platserna är ett dörsöka tt bevara och återskapa den tiden, men det är bara kulisser, scener där dåtidens aktörer regisserade ett folkmord.

Hur vi än anstränger oss för att föreställa oss det som hände, hur mycket vi än försöker föreställa oss det, så kommer det ändå bara att vara just det: föreställningar, återskapningar och fantasier. Det gör dem inte ett dugg mindre sanna., men de blir svårare att tro på. Därför var nog det mest gripande på resan att höra alla de personliga berättelserna, historierna om de som faktiskt överlevde och kunde berätta om det. Men hur mycket man än försöker så kommer man, när man står på en plats där något så hemskt har skett, inte kunna återuppleva det själv. I varje fall inte jag.

Jag tror att det är därför som det mest berörande av allt under resan var att få lära sig mer om den judiska kulturen som fanns i Polen innan kriget, att få höra om den framtidstro och den gemenskap som de hade, och sedan se och förstå att det i dag inte finns något av det kvar. Ingenting. Nada. På den Judiska begravningsplatsen i Warszawa finns det minst tvåhundratusen gravar. Det är minst tio gånger så många som det finns judar i hela Polen i dag. Det fanns en tradition, en samvaro, en framtid.

I Polen har det bott väldigt många judar under en väldigt lång tid, de har varit en del av nationen, av samhället. Hade det fortsatt på det viset så hade vi kunnat gå i de judiska kvarteren i Warszawa och Krakow och höra yiddish talas, fredagsböner skulle hållas i alla de hundratals synagogorna som finns eller funnits i städerna, Krakow skulle kunnat vara ett centrum för judisk matlagning! I stället så hänger bara närvaron av de hundratusentals döda i luften. Vi besökte judiska restauranger i de judiska kvarteren, men de är en turistprodukt, en påminnelse om alla de som brukade leva här. Det var vad Förintelsen gjorde.

För mig var det det sorgligaste,för jag kom faktiskt till något slags insik om hur många människor som aldrig fick bli gamla, fick leva ut sina drömmar, eller fick se sina barnbarn växa upp. Sedan så tänkte jag på vad Polen hade kunnat vara om det inte varit för det som skedde. Polen hade kunnat vara ett land där två folk levde tillsammans. Det hade kunnat vara ett helt annat land, men det landet är dött nu, försvunnet, bortglömt.

Det gör mig ledsen. Verkligt ledsen.

Erland

Fredag: Krakow, Krakow onsdag, Apr 21 2010 

Fredagen var lång och intressant. Igen.

Men först avslutningen på torsdagen: när vi lämnat Majdanek så satte vi oss i bussen för att åka till Krakow. Det var en lång resa, med ett par stopp på bensinmackar längs vägen. För att fördriva tiden fick vi dock se på filmen Schindlers List. jag måste säga att filmen berörde mig mycket mer än den hade gjort om jag inte besökt Majdanek samma dag. Att faktiskt känna igen sig i, och förstå att allt som filmen visade faktiskt var underbyggt av fakta var… speciellt. Man blev tagen helt enkelt. I vilket fram så kom vi till Krakow runt klockan sju, och åt middag runt halv åtta. Det blev inte någon jättelång kväll, och sedan så var det fredag.

För första gången fick vi en liten sovmorgon, nästan så man kunde sova ut. Frukosten var inte särskilt anpassad för veganer, men det gick an. Jag hoppas dock slippa äta müsli med grapefruktjuice igen…

Klockan halv tio satt vi i bussen och åkte till den gamla judiska stadsdelen Kazimirsk. Här ligger flera synagogor, och vi besökte en av de äldre. Det var en ortodox synagoga som byggdes på 1500-talet. Den är sliten och delar av den höll på att renoveras, men det är den enda synagogan i Krakow som fortfarande används regelbundet.

Efter besöket i synagogan så åkte vi vidare till platsen där ghettot en gång fanns. På torget som var centralt i ghettot finns ett monument bestående av tomma, utspridda stolar. Vårt nästa stopp var Oscar Schindlers fabrik. För dem som inte sett filmen Schindlers List så var Oscar Schindler en affärsman som genom att anställa judar från ghettot, och senare från arbetslägren, lyckades ge dem bättre levnadsförhållanden. I slutändan så lyckades han rädda mer än 1100 judar undan förintelsen.

Det var intessant, men muséet var inte fädigt för dess slutgiltig utställning. Det som fanns var en smått förvrrad, men informationsrik film, och ett rum med fakta och bilder. Intressant, men hade jag inte sett Shindlers list dagen innan, på bussen, så hade det inte varit särskilt intressant.

Sedan s böjade den andra halvan av dagen: en ledig eftermiddag. Klockan kvart i sju kunde de som ville vara med på en judisk fredagsgudstjänst. Den skulle hållas i synagogan vi besökt tidigare på dagen.

Fram tills dess kunde vi dock göra lite vad vi ville, och med olika sällskap besökte jag en marknad nära centrum, en galleria (”Galleria Krakow”), och Old Town, Krakows gamla stadsdel. Maknaden var trevlig, och jag hittade någa goda äpplen (sorten hette Eliza).

Gallerian var precis som Gallerian i Stockholm, eller vilket köpcenter som helst, fast det var ett av de största jag varit i. Vi hitade en glassbar som hade riktigt god sorbet, och jag hittade en och annan present efter att ha letat noga i hela byggnaden.

Finast av allt var dock den gamla stan. Det är en mycket luftigare och rikare stadsdel än vad Gamla Stan i Stockholm är. Det är breda gator, ett stort centralt torg, och mycket vackra byggnader. Det märks att det är en gammal stad, och på de många kyrkorna och basilikorna så förstår man att den bebotts av religiösa människor.

På det centala torget i stadselen pågick förbredelser inför en konsert som skulle vara lördag eftermiddag. Som jag uppfattade så skulle konserten vara en minneskonsert till den döde presidenten, och under hela helgen så skulle det finnas bildskärmar som direktsände ceremonier i Warszawa. Det var också i Krakow som begravningen skulle hållas på söndagen, presidenten skulle bli begraven på samma plats som Polens gamla kungar.

Efter lite shoppng, lite fika, och lite spatserande i gamla stan så tog vi oss tillbaka tillhotellet. Sexton av oss åkte sedan till den synagogan där gudstjänsten skulle hållas. Vi fick vara med som åskådare under fredagsbönen, inledningen av shabbaten. Det var ett intressant besök, gudstjänsten är vacker, men det kändes lite främmande.

I en ortodox synagoga sitter kvinnorna avskilt från männen, och jag förstår att de inte var helt nöjda med situationen. Det jag är mest fundersam över är att det inte kändes särskilt märkligt att man gjorde på det viset. Vissa traditioner verkar sitta väldigt djupt, även om man försöker arbeta bort dem. Jag ogillar all form av sortering efter kön, men ändå reflekterade jag knappt över det här innan några av tjejerna pratade om det i efterhand…

Det om det, i morgon Aushwitz, Birkenau, och den där konserten!

Erland

Torsdag: Majdanek-Lublin, tjädrar inkluderade tisdag, Apr 20 2010 

Torsdagen var en lång dag. Den började med en frukostbuffé: fruktsallad och müsli för mig. Efter frukost blev det till att packa ihop alla saker, vi skulle lämna hotell Campanille. När vi satt i bussen och skulle åka så blev vi dock kvarhållna, hotellet påstod att någon hade tagit med sig en handduk från ett av våra rum. En kvarts diskussion följde, medan vi satt i bussen och undrade vad som pågick. Till slut så blev handduken betald, och vi åkte därifrån.

Vårt första stopp var den Judiska Skolan i Lublin. Skolan byggdes på trettiotalet för de som ville studera judisk teologi med mera i området krin Lublin. I dag bor det något tjugotal judar kvar i Lublin, och byggnaden används till något helt annat än vad den ursprungligen var ämnad för. Innan kriget fanns här en mycket stor judisk befolkning, med framtidsplaner och en nybyggd skola, efter kriget fanns det i stället ett koncentrationsläger…

Majdanek, är ett stort koncentrationsläger som ligger i utkanten av Lublin. Lägret var dagens huvudmål, och platsen vi åkte till efter Judiska skolan. En av de hemskaste sakerna med Majdanek är egentligen dess läge, alldeles inpå Lublins hus. Hundratals familjer och bostäder  måste ha kunnat se rakt in i lägret, där tiotusentals fångar arbetade, slet och dog. Fångarna också se ut ur lägret, till husen i staden där vissa av dem hade bott. Tänk dig att befinna sig i helvetet på jorden, men ändå kunna se sitt hus bara några kilometer bort…

Majdanek bestod av fem fält med baracker, varav ett är bevarat.  På f’ältet finns tjugotvå fångbaracker, där ellt från tvåhundra till nästan dubbelt så många fångar bodde. Barackerna är illa isolerade, dåligt ventilerade, och var väldigt överbelagda. Majdanek var också ett slags varuupplag för de saker som stulits från judiska fångar. Föremålen fördes hit för att kategoriseras och ibland magasineras. Det innebär att ganska speciella fynd finns kvar, bland annat 800 000 skor, som förvaras i en av barackerna. Det är enorma mängder skor, och i de allra flesta fallen så är deras bärare döda sedan länge.

Lägret sträckte sig över nästan nittio hektar, och i dag så är det stora gröna fält där det växer gräs, kirskål och diverse ogräs. Överallt fans det råkor, och korpar flög runt lägret. Man hörde tjäderskrik titt som tätt, och ibland såg man också en tjäder på avstånd. Flugor flög runt lite nyvaket, och i allmänhet så kändes det som en ganska trevlig plats. Om det inte hade varit för de kilometer av taggtråd som finns på platsen, de hotfulla vakttornen, och krematoriet på kullen, så hade det kunnat vara en trevlig plats för en utflykt. Bra att tjädrarna trivs åtminstone, de verkar inte bry sig om utsikten.

Det stor två enorma monument på höjder på varsin sida av lägret, det ena ett minnesmonument över de som dog i lägret, det andra ett mausoleum tillägnat de vars aska fanns efter lägrets befriande. (Jag har sjabblat med mina egna bilder, förhoppningsvis så dyker de upp tids nog…)

Det mest berörande och speciella för mig var ”Fenixstatyn”, ett konstverk uppfört av fångar. De sade att konstverkets tre örnar symboliserade det Tredje riket, men örnen är också en gammal symbol för Polen. I statyn är askan från några av lägrets fångar innesluten. Detta som en påminnelse om Fenix, fågeln som återuppstår ur askan av den fågel som kom innan. Det är en symbol för hopp och framtidstro, som blir väldigt vacker i detta sammanhang.

En av de speciella sakerna med Majdanek är att det är det enda koncentrationsläger där SS inte hann spränga gaskammare och krematiorium innan lägret övergavs. Därför finns dessa ännu kvar i originalskick. Det låter morbidt, men jag kommer att ta upp hela ämnet gaskamrar och koncentrationsläger mer utförligt i ett eget inlägg. Vi besökte dock både gaskammare och krematorium i Majdanek, och vad man än kallar det så var det inte några trevliga besök.

Så till en annan av dagens speciella ingredienser: March of the Living. March of the Living är en organisation som varje år skickar studenter från hela världen, främst judiska sådana, för att göra ungefär den resa som även vi gjorde. De besöker koncentrationsläger som Majdanek, Auschwitz-Birkenau och platser av intresse för den judiska historian i Polen, precis som vi. De sista deltagarna fanns ännu kvar i Polen, och på Majdanek syntes de på långt håll i sina blåa jackor.

Många i vår grupp blev tagna av det tal som vi även fick höra, framfört av en av deras ledare, och riktat till marschens deltagare. Talet handlade om de hopp och drömmar som miljontals judar hade hyst, om frihet, ett eget hem, och om en framtid. Drömmar som krossats, men som förverkligats, för andra. Talet handlade till stor del om nationen Israel, som ett svar på judarnas hopp om en egen nation. Jag ska inte lägga någon värdering i detta, men jag tolkade talet lite annorlunda.

Förintelsen handlade väldigt mycket om detta: att förneka ett folk rätten till en framtid, dess möjligheter att förverkliga sina drömmar. Jag tror att det är svårt att skada någon svårare än så. Ser man på Polen så inser man också till vilken grad detta lyckades: det bodde flera miljoner judar i Polen innan kriget, i dag är det färre än tjugo tusen. Polen kommer aldrig att bli det det skulle ha blivit om dessa miljoner judars ättlingar hade levat kvar i landet, men det finns nya drömmar, och det judiska folket finns kvar. I efterhand så tror jag det här är den viktigaste insikten jag gjort angående Förintelsen: den lyckades inte!

God natt. /Erland

Lördag: Koncentrationsläger 2 och 3 tisdag, Apr 20 2010 

Okej, först bara en kort ursäkt. Dels för att jag itne skrev något i går, som jag sagt, och dels för att jag nog inte kommer skriva något här i helgen. Detta beror mest på att det har varit massor att göra is kolan den här veckan. Sedan så vill jag också förklara att det extremt torra och känslodöda sättet jag beskrivit den här resan på snart kommer att ta slut. Jag vill först berätta vad jag faktiskt gjorde, sedan så ska jag se till att skriva om de bitar som egentligen är intressantast, den känslomässiga biten. Jag ska ta upp ämnet Gaskamrar och Koncentrationsläger för sig, och så ska jag nörda lite om Polens, Warszawas och Krakows historia i ett eller ett par andra. Framför allt så kommer jag sammanfatta vad resan gav mig, och vad jag tror att andra kan lära sig av den, mycket mer kortfattat. Men allt detta först efter att jag har beskrivit klart resan så sakligt jag vill.

Lördagen böjade ganska tidigt, väckning klockan halv åtta och avfärd klockan halv nio(?). Resan till Oświęcim, orten där Auschwitz-Birkenau ligger, tar mellan en, och en halv timme med buss. Det är ganska platt i södra Polen, men det finns mycket träd, fält, allt var grönt när vi var där.

Auschwitz-Birkenau är två koncentration- och förintelseläger som ligger i samma ort, mycket nära varandra. Vid lägret Auschwitzs 1 finns det stora museet.Vi åkte direkt till museet för att plocka upp vår guide, men sedan så åkte vi till Birkenau för att tillbringa förmiddagen där. Birkenau var ett förintelse- och koncentrationsläger för judar, dit hundratusentals judar fördes för att mördas eller arbeta tills de stupade.

Det första man såg av lägret var tågspåret, som gick in genom den kända murade portalen. Först gick vi till en av de baracker som bevarats, för att få en bild av hur arbetsfångarna bodde. Barackerna är likadana som i Majdanek, färdigbyggda fältstall som användes vid byggandet av koncentrationsläger. I barackerna finns trevåningssängar i två rader, och mellan dem en murad eldstad med två skorstenar, en i var ände av baracken. Fångarna fick själva skaffa bränsle, vilket var svårt då de inte hade mycket tid till sådant.

Vi gick sedan vidare till sanitetsbaracken, där hundratals fånga på några minuter skulle samsas om ett hundratal armerade betonghål, som fungerade som dass. Vi gick sedan vidare, tillbaka till tågspåren som ledde in i lägret. Vid spåren finns den plats där judar sorterades ut, för att antingen gasas ihjäl direkt, eller få arbeta ihjäl sig. 70-75% blev dödade utan att registreras i lägret. I Auschwitz var medellivslängden för en kvinna ungefär tre månader.

Till vänster om sorteringsplatsen finns murade tegelbaracker, till höger fanns murade eldstäder som visade var de tidigare träbarackerna hade stått. Det är ett enormt läger. Vi gick vidare upp mot den del av lägret är krematorium 2 och 3 fanns. De är sprängda, SS sprängde dem när de övergav lägret. Mellan krematorierna finns minnesmonumentet till de som dog i Auschwitz-Birkenau. Här finns bland annat tjugo plattor med samma inskription på tjugo olika språk. Vi gick sedan vidare upp mot den byggnad där fångar registrerades, i området som kallades ”Kanada”, där stulna tillhörigheter förvarades. Här stod minst ett tjugotal baracker för förvaring av stöldgods, och i marken där de stått finns det än i dag föremål som förvarades i dem.

I närheten av det området finns det en damm, där aska från offren spridits, och där minnesstenar står. Där finns ett skogsparti där fånga ofta fick vänta på sin tu att gasas… Det växte kirschkål bredvid vägen, och omedvetet så stoppade jag några blad i munnen och började tugga. Sedan så undrade jag hur många andra som hade gjort så. För vissa var det kanske  det sista de åt i livet, en ätlig växt i skogsdungen…

Sedan återvände vi, fick se insidan av registationsbaracken, är det bland annat finns en utställning me olika familjer som drabbades av förintelsen, och man fick se hur kläder och liknande desinficerades, och föremål som ofta stals fån de nyanlända. sedan började vi gå tillbaka till ingången ill Birkenau. VI beav ocss sedan till Auschwitz, åt lunch, och mötte sedan up vå guide för en rundtur i Auschwitz 1.

Det var en polsk arméföläggning, men fick under kriget användning som koncetationsläger för i första hand politiska fångar. Lägret består av stora tegelbyggnader, som i dag hyser utsällningar om koncentrationslägret. Här finns en utställning om alla de föremål som stals från judarna (koncentrationslägren kostade ingenting, de gick med vinst…), en utställning om alla de bestraffningar som fångar kunde råka ut för för minsta förseelse, och här finns en återuppbyggd gaskammare med krematorium… Auschwits 1 är i dag en ganska vacker plats, men när man går under skylten med texten ”Arbeit Macht Frei”, Arbete ger frihet, så anar man den ondska som låg bakom. Ingen blev någonsin fri i Auschwitz, lägrets kommendant sade själv i vittnesmål att den enda vägen ut ur lägret var genom krematoriernas skorstenar.

Det finns så mycket mer att berätta om lägret, men jag klarar inte av det just nu, utan jag avslutar i stället berättelsen om resan. Resan hem tog någon timme, vilket gav oss några timma ri Krakow. Vi skulle åt på en judisk restaurang den kvällen, och efter det så skyndade vi oss för att hinna höra det sista av minneskonserten till president Kaczynski. Vi han höra de sista sorgsna tonerna av en trumpet, men när vi kom till platsen konserten skulle vara på så var alla på väg därifrån. Vi är inte säkra på vad det var vi hörde…

Vi var uppe ganska sent, och efter en promenad så spelade några av oss kort. Till slut blev det morgon, och det blev till att säta sig i bussen. Det var en ganska stor och trevlig buss, och vi hade tre polska chafförer som byttes av under resan. Allt som allt så tog resan 26 timmar, med ett stopp i Polen, ett i Tyskland, och ett i Sverige, klockan sju på morgonen. När vi äntligen kom hem var klockan ungefär 11…

Det var mycket på en gång, men så var egentligen hela resan. Jag ska försök ge en lite mer personlig variant av berättelsen i nästa vecka.

Erland

Onsdag: Stockholm-Warzawa-Lublin måndag, Apr 19 2010 

Resan började på Arlanda, ungefär klockan tio i nio- hur jag tog mig dit är en annan historia. Jag fick en biljett, gick igenom kontroller, det vanliga.

Väl på flygplanet så försökte jag lära mig lite polska från en polsk National Geographic, men det var inte till så mycket nytta, det var nämligen ett temanummer om erotiska resmål. Jag lärde mig dock vad ”sexmuseum” och ”sado-masochistisk” heter på polska…

På Warszawas flygplats möttes vi av vår polska guide, Pavel. Vi blev visade til den buss som skulle vara vårt andra hem under resan, blev tilldelade lunchpaket, och lämnade flygplatsen. Vår första destination var den Judiska begravningsplatsen i Warszawa. Den här första lunchen var en riktig fullträff:  aubergine-, och rotsaksbiffar, bland de godaste jag ätit.

Den Judiska begravingsplatsen är inte så omhändertagen, eftersom den judiska församlingen i staden är liten. Innan Förintelsen var stadens judiska befolkning bland den största i Polen, men i dag finns bara tusentals gravar kvar som minne från den tiden.

Platsen är lugn, marken är full med löv från de lönnträd som växer överallt -en del rakt upp ur gravar. Ogräs växer mellan gravstenarna, nästan ingenstans verkar man ha försökt hejda deras framfart. Känslan jag fick var av en plats där livet och döden fick ha sin gång, löven samlades på marken och gav näring till nya växter. Ogräset spirade sakta upp, för att senare dö bort igen, de mänskliga döda blev ett med en cykel av död och pånyttfödelse. Det enda avbrottet i cykeln var när en ny grav upprättades, men snart blir allt som vanligt igen. Det var väldigt vackert. Jag blev uppenbarligen lite filosofisk till sinnes.

Rachel, vår svenska guide och hjälp, berättade om flera av gravarna på platsen. Vi besökte Ludvig Lazar Zamenhofs grav, ett monument över de barn som omkom i Förintelsen, och platsen för de stora massgravar som uppfördes under ghettotiden.

Under andra världskriget, när Polen var ockuperat av Tyskland, så inrättades ett stort ghetto i Warszawa. Ghettot var bara några kvadratkilometer stort, men rymde nästan fyrahundratusen judar. Dessa tvågnsförflyttades, med de ägodelar de kunde bära med sig, till ghettot från staden och områdena kring Warszawa. Ghettot krymptes bit för bit, och allt färre kunde överleva. Ghettots tid tog slut när ett väpnat uppror startades av de judiska invånarna. Upproret slogs ned, och hela ghettoområdet förstördes, byggnad för byggnad.

Efter begravningsplatsen så besökte vi först en plats där de enda återstående husen från ghettotiden står. Dessa var inte en del av ghettot under revolten, eftersom ghettoområdet hade krympts. De är i dag några av de äldsta byggnaderna i Warszawa, och är slitna och ser ut att nyligen ha blivit bombade.

Jag inser att ämnet Warszawa och ghettot är så intressant att jag måste återkomma till det, så fort jag får tid!

Sedan så var Warzawa slut vi begav oss från staden klockan fyra ungefär, och satt sedan i bussen till klockan kvart över sju, då vi var framme vid vårt hotel i Lublin. Det var ett fräscht, trevligt rum, två personer i varje.

Middagen var intressant, det veganska alternativet innehöll ost och pestosås… Min middag blev således sallad med potatis, en klassiker som satte ton för resten av resan. Dock så var den friterade potatisen riktigt god!

Efter middagen hade vi en samling där vi gjorde en namnlek (trettiotvå namn!). Vi talade om dagen, och om varför vi var i Polen. Till slut så fick vi äntligen gå och lägga oss i våra varma,sköna sängar, och dagen var slut.

Så såg Onsdagen ut, Torsdagen kommer i morgon. Som sagt så måste jag dock berätta mer om Warszawa också, det är en väldigt speciell stad!

Erland

Vitsipporna blommar i Auschwitz… måndag, Apr 19 2010 

Nu är jag hemma igen, och det har varit en jättebra resa, med härliga människor. Det första jag märkte var att medeltemperaturen här i Sverige var ungefär åtta grader lägre än i Polen. Det andra var att det äntligen blivit vår på riktigt. I Auchwitz-Birkenau blommar vitsipporna, men de gör de i Steninge också!

Nu ska jag urskulda mig. Jag hade med mig en dator till Polen. Den hade nätverkskort, den hittade nätverk, allt sånt. Men den anslöt sig aldrig till dem, hur mycket jag än försökte. Jag vet inte varför, troligtvis är jag inte tillräckligt van vid Ubuntu. I vilket fall så har jag inte kunnat blogga under resan som jag tänkt, utan har i stället skrivit ett slags dagbok. Den här veckan kommer jag därför att blogga, dag för dag, om de fem dagarna på Polenresan. I dag är alltså Onsdag, i morgon Torsdag, och så vidare. Allt för att se till att det blir skrivet i lagom takt. Hoppas ni tycker att ni gillar det ni läser!

Erland

P.S.

Jag kommer inte sluta blogga efter den här veckan, jag kommer ha del tre kvar: ”Efter Resan”.

D.S.

Katyn tisdag, Apr 13 2010 

En av de saker som jag tycer verkar intressantast med den här resan är faktiskt något som skedde i Ryssland i helgen. Det står överallt om det i media, men om du har missat det så ger jag en kort resumé.

I lördags så kraschade ett plan i den ryska staden Smolensk. Planet höll på att gå in för landning, och det var dimma. Tyvärr så överlevde ingen kraschen. Än så länge en ganska tragisk historia, men det som har gjort detta till en världsnyhet är planets passagerare. Ombord fanns nämligen drygt hundra av de mest inflytelserika personerna i Polen. Detta innefattade bland annat landets president Lech Kaczyński, hans fru, högt uppsatta präster, ministrar, och befälhavarna för den polska armén. Kort sagt så är det en enorm tragedi, och Polen har utlyst en veckas landssorg.

Det kusligt symboliska i det som hände är dock anledningen till att alla dessa människor befann sig på detta plan. De var på väg för att hålla en minneshögtid för ett massmord i Katyn, utanför Smolensk. I Katynskogen avrättades mer än 4000 polska krigsfångar, och i andra fångläger avrättades sammanlagt 21 000 Polska krigsfångar. Detta innebar framför allt att nästan alla Polens officerer blev utplånade i ett slag.

Det är en kuslig likhet mellan händelserna för sextio år sedan och händelserna i Smolensk i dag, men ändå så är det inte misstänksamhet och fruktan som verkar prägla reaktionerna i Polen. Överallt i media berättas i stället om uppriktig sorg, medlidande och en känsla av gemenskap. Rysslands premiärminister Vladimir Putin beordrade att en dokumentär om Katyn som länge varit förbjuden skulle visas på nationell TV. Det talas också om en känsla av gemenskap mellan polacker och ryssar.

Det händer mycket i Polen just nu. Ärligt talat så skulle jag inte kunna tänka mig ett bättre tillfälle att få besöka Polen.

Erland

Förintelsen: för mig, här, nu söndag, Apr 11 2010 

Den här bloggen är alltså tänkt att vara indelad i tre delar. Den första delen ska handla om min syn och kunskap om Förintelsen innan jag åker, den andra delen handlar om själva resan, och den tredje handlar om vad jag tycker har förändrats av resan. Kanske så bekräftar resan bara allt jag redan vet, kanske når jag djupare förståelse. Vi får se, och ni får läsa.

Det här inlägget är alltså en del av ”Innan resan”, och ska sammanfatta vad jag vet om Förintelsen. Det som jag framför allt är intresserad av är hur folk tänker och känner kring förintelsen, och det är det jag tänker skriva om nu i första hand.

Jag sätter mig ner och börjar skriva, sedan så inser att det bara blir fel. Det är ett svårare ämne än jag trodde. Men, efter middag och ett par diskussioner så vet jag vad det är jag vill skriva. Förintelsen är ofta massor med siffror. Statistik, siffror, nummer som är fruktansvärda men som ändå inte riktigt kan förmedla vad hela historien handlar om.

Nazityskland dödade under Andra Världskriget ungefär sex miljoner judar. Den exakta siffran kommer troligen aldrig att bli känd. Det nationalsocialistiska partiet hade från början en mycket uttalat judefientlig politik. Först skiljde man ut judar från resten av befolkningen. Sedan så tog man, en bit i taget, ifrån dem alla deras rättigheter. Först tog man ifrån dem rätten till vissa arbeten, sedan rätten till att handla i vissa  butiker, bo i vissa områden, gå i vissa skolor, sedan rätten att arbeta, rätten att gå i skolan, deras bostäder. Till sist togs deras rätt att leva.

Det finns två sorters texter om Förintelsen: de sakliga, och de sentimentala. De sakliga texterna är oftast de starkaste. Att helt enkelt beskriva de händelser och brott som ledde fram till att sex miljoner människor dog är extremt gripande. Ingen behöver berätta vad man ska känna, man förstår hur fruktansvärt utsatta dessa människor måste ha varit. Det här är inte en sådan text. Jag känner redan att jag har gått över helt i den andra sortens text: de sentimentala. Den sentimentala texten försöker beskriva det som vi känner inför Förintelsen, försöker sätta ord på avskyn och känslorna som väcks. Det här är en sådan text, för den handlar om min syn på Förintelsen. Jag vill bara säga att det är ett medvetet val, och nu börjar jag på allvar.

Förintelsen är nämligen inte siffror, inte torra fakta, upplysning om vad det var som hände. Förintelsen är i mitt minne, och i vårt gemensamma minne, fastbränt som den hemskaste och mest tragiska händelsen i vår historia. Det är känslor och minnen som vi alla verkar ha gemensamt. Min historielärare kallar det för ”Kollektivt minne”, och varje gång jag diskuterar Förintelsen med någon så märker jag av det.

Över middagen så talade jag med min familj om Polenresan, och vi kom in på ämnet Förintelsen. Vi pratade, ungefär som jag gör nu, generellt, abstrakt och känslomässigt. Försökte få grepp om vad det handlade om. Efter en stund insåg jag att ingen enda person i rummet hade använt ordet ”Förintelsen”. Ingen hade heller nämnt ”judar” eller ”koncentrationsläger”. Ändå rådde det ingen tvekan om att alla talade om precis de här sakerna. Alla hade en gemensam bild av historien, alla visste vad vi talade om, ingen behövde dra upp några konkreta fakta eller förklara vad de pratade om. Jag har faktiskt aldrig riktigt behövt göra det när jag talat med en vuxen människa.

Jag tror att du som läser det här också har den här bilden i huvudet. Jag tror inte att jag behöver förklara vad Förintelsen var för något, och jag har inte heller gjort det. Men jag ska förklara vad Förintelsen betyder för mig.

Förintelsen är det största, hemskaste och mest förfärliga exemplet på vad människor kan göra mot varandra. Förintelsen genomfördes inte av ondsinta demoner, psykopater eller liknande. Den iscensattes av människor som du och jag. Några var lite smartare, några lite dummare, några lite starkare, några var lite snabbare… Dessa människor hade lärt sig att inte se judar som människor. De hade lärt sig att förneka andra människor rätten att leva. De hade lärt sig att det var rätt. Och det skulle du också kunna lära dig, jag med. Vi människor är kapabla till enorma saker, fantastiska och hemska. För mig så är det läxan vi kan lära oss av historien, skälet till att vi måste komma ihåg vad som hände.

Men det handlar också om att jag kan förstå vad som hände. Jag kan förstå det lidande, den ångest och vilken smärta det måste innebära att förlora hela sin familj, alla platser man är bekant med, alla föremål man älskar. Jag kan ana det lidande som det måste ha inneburit att bli förföljd för den man är, bli isolerad, bortforslad, att förlora makten att förändra sitt liv. Jag kan förstå det, men jag vill inte sätta mig själv i den situationen ens i tanken. Ändå gör jag det, för att förstå.

Det är Förintelsen, för mig, här, nu.

Erland

”Förord” söndag, Apr 11 2010 

Hej! Det här är mitt första inlägg, och jag tänkte att det skulle få handla om mig, och om varför jag skapar bloggen.

Jag heter Erland och går på Globala Gymnasiet på Södermalm i Stockholm. Jag är politiskt intresserad, vegan, och har en tendens att skriva långa, knepiga meningar när jag är trött eller okoncentrerad. Det kan därför hända att en del inlägg här på bloggen blir nästan oläsliga, och då kommer jag att försöka städa upp i dem i efterhand. Bara så ni vet. Jag är intresserad av nästan alla ämnen i skolan, framför allt naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga och praktiska ämnen.  Jag gillar historia, och det var den främsta anledningen till att jag ville åka på den här resan. Men, men, nu till resan:

Alla kommunala gymnasier i Stockholm får skicka en tvåa på en resa till Polen ”i Förintelsens spår”. Resan anordnas bl.a. av Stockholms stad och judiska museet. De som åker har som ansvar att ”rapportera tillbaka” till de som inte åker (större delen av Stockholms ungdomar alltså). I de fall när ett gymnasium inte skickar någon elev så betyder det att ett annat gymnasium kan skicka två. Jag blev en av två som kommer att få åka till Polen från Globala Gymnasiet, och jag tänker berätta om resan i den här bloggen. Ungefär det här står också under sidan ”Resa i Förintelsens spår”, så nu behöver du kanske inte läsa den…

Om det inte har framgått så finns det ett par ämnen som lär finnas med i bloggen, bland annat Andra Världskriget, Polen, Veganism (i Polen…), historia i allmänhet, antisemitism och islamofobi. Det tror i varje fall jag. Är du intresserad av ämnena så rekommenderar jag att du läser vidare!

Erland

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.