Torsdagen var en lång dag. Den började med en frukostbuffé: fruktsallad och müsli för mig. Efter frukost blev det till att packa ihop alla saker, vi skulle lämna hotell Campanille. När vi satt i bussen och skulle åka så blev vi dock kvarhållna, hotellet påstod att någon hade tagit med sig en handduk från ett av våra rum. En kvarts diskussion följde, medan vi satt i bussen och undrade vad som pågick. Till slut så blev handduken betald, och vi åkte därifrån.

Vårt första stopp var den Judiska Skolan i Lublin. Skolan byggdes på trettiotalet för de som ville studera judisk teologi med mera i området krin Lublin. I dag bor det något tjugotal judar kvar i Lublin, och byggnaden används till något helt annat än vad den ursprungligen var ämnad för. Innan kriget fanns här en mycket stor judisk befolkning, med framtidsplaner och en nybyggd skola, efter kriget fanns det i stället ett koncentrationsläger…

Majdanek, är ett stort koncentrationsläger som ligger i utkanten av Lublin. Lägret var dagens huvudmål, och platsen vi åkte till efter Judiska skolan. En av de hemskaste sakerna med Majdanek är egentligen dess läge, alldeles inpå Lublins hus. Hundratals familjer och bostäder  måste ha kunnat se rakt in i lägret, där tiotusentals fångar arbetade, slet och dog. Fångarna också se ut ur lägret, till husen i staden där vissa av dem hade bott. Tänk dig att befinna sig i helvetet på jorden, men ändå kunna se sitt hus bara några kilometer bort…

Majdanek bestod av fem fält med baracker, varav ett är bevarat.  På f’ältet finns tjugotvå fångbaracker, där ellt från tvåhundra till nästan dubbelt så många fångar bodde. Barackerna är illa isolerade, dåligt ventilerade, och var väldigt överbelagda. Majdanek var också ett slags varuupplag för de saker som stulits från judiska fångar. Föremålen fördes hit för att kategoriseras och ibland magasineras. Det innebär att ganska speciella fynd finns kvar, bland annat 800 000 skor, som förvaras i en av barackerna. Det är enorma mängder skor, och i de allra flesta fallen så är deras bärare döda sedan länge.

Lägret sträckte sig över nästan nittio hektar, och i dag så är det stora gröna fält där det växer gräs, kirskål och diverse ogräs. Överallt fans det råkor, och korpar flög runt lägret. Man hörde tjäderskrik titt som tätt, och ibland såg man också en tjäder på avstånd. Flugor flög runt lite nyvaket, och i allmänhet så kändes det som en ganska trevlig plats. Om det inte hade varit för de kilometer av taggtråd som finns på platsen, de hotfulla vakttornen, och krematoriet på kullen, så hade det kunnat vara en trevlig plats för en utflykt. Bra att tjädrarna trivs åtminstone, de verkar inte bry sig om utsikten.

Det stor två enorma monument på höjder på varsin sida av lägret, det ena ett minnesmonument över de som dog i lägret, det andra ett mausoleum tillägnat de vars aska fanns efter lägrets befriande. (Jag har sjabblat med mina egna bilder, förhoppningsvis så dyker de upp tids nog…)

Det mest berörande och speciella för mig var ”Fenixstatyn”, ett konstverk uppfört av fångar. De sade att konstverkets tre örnar symboliserade det Tredje riket, men örnen är också en gammal symbol för Polen. I statyn är askan från några av lägrets fångar innesluten. Detta som en påminnelse om Fenix, fågeln som återuppstår ur askan av den fågel som kom innan. Det är en symbol för hopp och framtidstro, som blir väldigt vacker i detta sammanhang.

En av de speciella sakerna med Majdanek är att det är det enda koncentrationsläger där SS inte hann spränga gaskammare och krematiorium innan lägret övergavs. Därför finns dessa ännu kvar i originalskick. Det låter morbidt, men jag kommer att ta upp hela ämnet gaskamrar och koncentrationsläger mer utförligt i ett eget inlägg. Vi besökte dock både gaskammare och krematorium i Majdanek, och vad man än kallar det så var det inte några trevliga besök.

Så till en annan av dagens speciella ingredienser: March of the Living. March of the Living är en organisation som varje år skickar studenter från hela världen, främst judiska sådana, för att göra ungefär den resa som även vi gjorde. De besöker koncentrationsläger som Majdanek, Auschwitz-Birkenau och platser av intresse för den judiska historian i Polen, precis som vi. De sista deltagarna fanns ännu kvar i Polen, och på Majdanek syntes de på långt håll i sina blåa jackor.

Många i vår grupp blev tagna av det tal som vi även fick höra, framfört av en av deras ledare, och riktat till marschens deltagare. Talet handlade om de hopp och drömmar som miljontals judar hade hyst, om frihet, ett eget hem, och om en framtid. Drömmar som krossats, men som förverkligats, för andra. Talet handlade till stor del om nationen Israel, som ett svar på judarnas hopp om en egen nation. Jag ska inte lägga någon värdering i detta, men jag tolkade talet lite annorlunda.

Förintelsen handlade väldigt mycket om detta: att förneka ett folk rätten till en framtid, dess möjligheter att förverkliga sina drömmar. Jag tror att det är svårt att skada någon svårare än så. Ser man på Polen så inser man också till vilken grad detta lyckades: det bodde flera miljoner judar i Polen innan kriget, i dag är det färre än tjugo tusen. Polen kommer aldrig att bli det det skulle ha blivit om dessa miljoner judars ättlingar hade levat kvar i landet, men det finns nya drömmar, och det judiska folket finns kvar. I efterhand så tror jag det här är den viktigaste insikten jag gjort angående Förintelsen: den lyckades inte!

God natt. /Erland