Så där. Nu är det dags för lite allvarligt diskuterande av de tunga sakerna… Jag har redan bett om ursäkt i förhand för det långa uppehållet, så jag låter bli att göra det igen. Men det dröjde längre än planerat innan det här inlägget blev av, minst sagt.

Vår resa bestod faktiskt till större delen av att besöka koncentrationsläger, gaskammare, och följa i spåren av ett folkmord. I Majdanek såg vi de kammare där tusentals människor gasades under krigsåren. Det var två stora, murade kammare som från ett angränsande rum fylldes med antingen gasen Zyklon B, eller kolmonoxid. Den SS-officer som höll i arbetet kunde genom små titthål hålla uppsikt över det som hände i kammarna, och vid behov öka mängden gas eller liknande. I Auschwitz besökte vi en av de första gaskammare som användes, som återbygdes efter kriget.

I mitt första inlägg så diskuterade jag de olika sätten att berätta om Förintelsen. Jag delade upp dem i de sentimentala, eller emotionella texterna, och de sakliga, torrare texterna. Mina beskrivningar av de platser och händelser som resan innefattade har hittils varit ganska torra och sakliga, helt enkelt för att du, läsaren, ska veta vad jag gjorde där, och vad jag bygger mina tankar på.

Nu ska jag försöka skildra resan ur ett  mindre sakligt, mer intressant perspektiv, och jag börjar med det som jag själv undrade mest över innan jag reste: gaskammare och koncentrationsläger, och hur det känns att befinna sig på en sådan plats.

Det korta svaret är nog att säga att det i gaskamrarna i Auschwitz var kallt och mörkt. Det var det första jag märkte. Jag kände inte någon omedelbar atmosfär av ondska, eller lidande, eller död. Jag råkade inte ut för något plötsligt anfall av ångest eller medlidande. Jag såg gröna märken på väggarna, tecken på att man använd Zyklon B för att döda människor i rummet. Jag fick anstränga mig, sluta ögonen och föreställa mig, för att få en bild av vad rummet faktiskt representerade. Först då, med en ansträngning, kunde jag få någon slags bild av vad tusentals människor hade gått till mötes i rummet.

Vi stod tätt sammanträngda, i vissa fall nakna, i ett kalt, mörkt rum. Vi hade varit med om mycket hemskt, förföljelse, fängslande, kränkning, förödmjukelser. Men först nu, i det kala, mörka rummet så började insikten gå upp för mig att de kanske även skulle utsätta oss för det slutliga. Förintelse.

Jag kunde förstå den känsla av fullständig maktlöshet och förtvivlan som det måste ha inneburit för de som slutade sina liv i kammaren, för att sedan brännas i krematoriet intill. Jag kan ana, och förstå, om jag försöker. Men det är inte en jättestark känsla. Jag har upplevt starkare känslor, som är mer konkreta, mer personliga. Jag har försökt komma fram till varför det var så, varför jag kände mig så distanserad från alla de som hade upplevat sina sista ögonblick i livet på just de platser där jag stod. Jag tror att jag har ett slags svar.

Vi gjorde en resa i historien, en resa som besökta de platser där historiska händelser ägt rum. De platser där människor brutalt, effektivt och kallblodigt dödat andra människor. Men resan vi gjorde var rent rumslig, inte någon resa i tiden. Den plats där Förintelsen ägde rum var en helt annan, i en annan tid, helt annorlunda. Museerna på de olika platserna är ett dörsöka tt bevara och återskapa den tiden, men det är bara kulisser, scener där dåtidens aktörer regisserade ett folkmord.

Hur vi än anstränger oss för att föreställa oss det som hände, hur mycket vi än försöker föreställa oss det, så kommer det ändå bara att vara just det: föreställningar, återskapningar och fantasier. Det gör dem inte ett dugg mindre sanna., men de blir svårare att tro på. Därför var nog det mest gripande på resan att höra alla de personliga berättelserna, historierna om de som faktiskt överlevde och kunde berätta om det. Men hur mycket man än försöker så kommer man, när man står på en plats där något så hemskt har skett, inte kunna återuppleva det själv. I varje fall inte jag.

Jag tror att det är därför som det mest berörande av allt under resan var att få lära sig mer om den judiska kulturen som fanns i Polen innan kriget, att få höra om den framtidstro och den gemenskap som de hade, och sedan se och förstå att det i dag inte finns något av det kvar. Ingenting. Nada. På den Judiska begravningsplatsen i Warszawa finns det minst tvåhundratusen gravar. Det är minst tio gånger så många som det finns judar i hela Polen i dag. Det fanns en tradition, en samvaro, en framtid.

I Polen har det bott väldigt många judar under en väldigt lång tid, de har varit en del av nationen, av samhället. Hade det fortsatt på det viset så hade vi kunnat gå i de judiska kvarteren i Warszawa och Krakow och höra yiddish talas, fredagsböner skulle hållas i alla de hundratals synagogorna som finns eller funnits i städerna, Krakow skulle kunnat vara ett centrum för judisk matlagning! I stället så hänger bara närvaron av de hundratusentals döda i luften. Vi besökte judiska restauranger i de judiska kvarteren, men de är en turistprodukt, en påminnelse om alla de som brukade leva här. Det var vad Förintelsen gjorde.

För mig var det det sorgligaste,för jag kom faktiskt till något slags insik om hur många människor som aldrig fick bli gamla, fick leva ut sina drömmar, eller fick se sina barnbarn växa upp. Sedan så tänkte jag på vad Polen hade kunnat vara om det inte varit för det som skedde. Polen hade kunnat vara ett land där två folk levde tillsammans. Det hade kunnat vara ett helt annat land, men det landet är dött nu, försvunnet, bortglömt.

Det gör mig ledsen. Verkligt ledsen.

Erland