Nu öppnade jag upp den här bloggen för första gången på länge och kikade på statistiken och blev JÄTTEFÖRVÅNAD. Under ett halvår så har jag fortsatt få besökare, lite sporadiskt verkar det som men i alla fall, och mer uppmärksamhet än vad jag själv gett bloggen. Jag tror det hänger ihop med att jag kom upp på Globalas sida precis innan jag kände mig klar med hela den här grejen. Men det var länge sedan, så jag är ändå förvånad…

Nu har jag dock en sak jag funderat över, som hänger mycket ihop med temat för den här resan, som jag tror passar in här. Sen ska jag nog ta och migrera till en annan blogg, med mindre -nischat- tema ;)

I höst har det i DN pågått en debatt som troligtvis bara intresserat de allra mest engagerade i ämnet, en debatt som handlat om skildringar av förintelselägren i litteratur och massmedia. Debatten har handlat om vem som egentligen har rätt att skildra Förintelsen och koncentrationslägren. Än så länge har ”genren” Förintelselitteratur dominerats av första- och andrahandsskildringar, antingen överlevare som skrivit sina egna historier eller författare och skribenter som frågat ut och intervjuat ögonvittnen. Jag har läst en hel del sådan litteratur i skolan, inför Polenresan, och av eget intresse, och har ärligt talat känt mig ganska mätt på den. Därför orkade jag först inte med den här debatten, skummade bara artiklarna och lät dem bero.

Men sen i morse så kopplade jag ihop några olika saker jag gått och grunnat på, och slogs av ett nytt sätt att se det på. Jag är nog inte den första att se det på det här viset, men jag har aldrig sett det förklarat på det vis som jag tänker förklara det här och nu, så därför gör jag det själv.

Det här är dock en kombination av lite olika saker som jag hållit på med, och tänkt på, den senaste veckan, jag ska börja med att förklara dem.

Religion: Vi har påbörjat vår religionskurs (Religion A) nu, med fokus på de Abrahamitiska religionerna och framför allt Kristendomen. Delvis sådant man har gjort förut, delvis nya saker. En av de saker jag har tagit med mig därifrån är något Ulrik, vår lärare, hade hört sägas angående varför Bibeln inte fortsätter, varför man slutade lägga till historier efter Jesus: Människan var vuxen. Enligt den här synen så hade Gud under 2000 år uppfostrat människan, och människan hade på sätt och vis uppfostrat Gud, och med Jesus födelse så var det färdigt, människan var äntligen redo att stå på egna ben, med Kristus hjälp. Alla de historier som står upptecknade i Bibeln räcker och blir över för att beskriva hur människor är, och bör vara, mot varandra. Det behövs inte en fortsättning, eftersom det finns tillräckligt med visdom där för att det ska räcka så länge människor förblir människor. Det var den första saken.

Berättelser: Vi väljer alla våra berättelser, de som vi tar till oss, de vi glömmer bort, de som vi berättar vidare, och hur vi väljer att behandla berättelserna avgör vilka vi är. Jag anser att vi som personer definieras lika mycket av vilka sagor vi hörde som små, vilka böcker vi läser, vilka TV-program vi väljer att se, som av var vi spenderar vår semester, vad vi gör med våra vänner eller våra älskare. Det är ett annat sätt att se på våra livserfarenheter, och det tilltalar mig mycket.

Det jag framför allt gör skillnad på är berättelsen och skildringen. Att säga ”Jag fångade en 12-kilos gädda” är inte en fiskarhistoria, det är ett konstaterande, och säger egentligen inget om dig som person. Men när du berättar berättelsen, vad du kände, hur du kämpade, vad stolt du blev, då berättar du på samma gång om vem du själv är. Du lägger in en del av dig själv i hur du väljer att berätta, och vad du berättar. Den tanken var den andra saken.

Den tredje saken är det som nämndes i DN, nämligen att det i nästan ett halvt århundrade var väldigt tyst om koncentrationslägren och Förintelsen, det var inte något man gärna fördjupade sig i och det fanns få faktiska lägerskildringar. När dessa verkligen började komma på nittiotalet var det från gamla människor, berättelser från länge sedan, men de berörde ändå otroligt mycket. Efter femtio år började man också inse att de som överlevt Förintelsen inte var så många längre. Långt ifrån alla överlevare förde sina berättelser vidare, och de som faktiskt gör det blir allt färre, snart sjuttio år efter Andra Världskriget. Men framför allt gick de allra, allra flesta berättelserna för alltid om intet, de blev Förintade tillsammans med sina berättare.

Den fjärde och sista saken är ett citat ur en film, som vi också den såg på Religonen: The Reader (jag hinner inte summera handlingen, så ni som inte sett den får en länk ). I en av de sista scenerna säger Ilena Mather, en författarinna och judinna som överlevde Förintelsen [citerat så exakt jag kan minnas]: ”I often get the question ”What did you learn from the camps?’. And I answer them: ”Nothing’. The camps were not educational, people came there to die, not to learn. Nothing good ever came out of the camps, if you want something good go see a play, read a book, write a novel, but don’t go to the camps, there’s only death there.” Det här slog mig som verkligt träffande. Vi har ett jättestort behov av att förstå vad det var som hände, höra historierna och berättelserna, så att vi kan få en egen bild. Men vi kommer aldrig hitta någon mening i det meningslösa dödandet, hur mycket vi än försöker.

Det jag slogs av i morse när jag läste en rad tidningar är att det som är viktigt inte är skildringarna, utan berättelserna. Vad är det vi berättar om, vad vill vi förmedla? För även om Förintelsen aldrig kommer att kunna förmildras, ursäktas, göras ogjord eller rättfärdigas hur många gånger vi än berättar om den, så kan vi fortfarande lära oss mycket från Berättelsen om Förintelsen.

Förintelsen har i Europa varit vår tids Stora Berättelse, den som alla kan relatera till, den som man bara behöver hänvisa till för att alla ska få en enorm mängd associationer, som alla är mycket personliga, trots att de allra flesta i Europa ändå inte har någon egen erfarenhet, eller ens kan peka på varifrån dessa associationer kommer. Jag skrev i det här inlägget om hur alla kan relatera till Förintelsen, man behöver inte nämna några ord eller några detaljer, alla vet vad man menar när man säger saker som ”Det fruktansvärda är ju hur många som bara såg på”. I ett samtal som handlar om Förintelsen har jag aldrig behövt förklara vilka ”de” som såg på var, eller vad de borde ha gjort i stället, eller ens varför det var hemskt. Det är en gemensam berättelse vi delar, som vi alla tagit till oss på olika nivåer.

Men varför är det så? Hur kommer det sig att en av de största berättelserna, en som nästan alla kan relatera till, kanske större än Törnrosa eller Flickan med Svavelstickorna, är något så hemskt, grymt, omänskligt och meningslöst som Förintelsen? Jo det ska jag säga, det är för att det inte är så. De verkligt berörande berättelserna från Förintelsen handlar inte om Förintelsen. De handlar inte om hur miljontals människor blev utplånade, de handlar inte om hur man förintar ett folk, de handla om människorna som berördes av dem, på samma sätt som Bibelns berättelser inte i första hand handlar om män som kan gå på vattnet eller talar med brinnande buskar, utan om människor och hur de är mot varandra.

Under Andra Världskriget och Förintelsen ställdes miljontals människor över hela världen inför svåra, hemska, fruktansvärda, grymma, och en del ganska drägliga situationer. Människor och deras natur ställdes på sin spets, och till slut så lärde vi oss att människan inte alltid är så ädel som vi kan tro, och att de mest alldagliga människor kan göra fruktansvärda saker. Det finns en oändlig potential för berättelser som handlar om människorna under Förintelsen, för människor levde, dog och förändrades extremt mycket under de där korta åren.

Man kan berätta historier om skilsmässor, om kärlek, om saknad, om oro, om gemenskap, om fientlighet, om oberördhet, om idioti och om alla andra mänskliga brister, dygder och egenheter. På samma sätt som end el hävdar att vi inte behöver något annat än Bibeln för att lära oss om hur vi människor ska vara mot varandra så kanberättelserna om Förintelsen beskriva allt om hur människan är. Dock så är det inte gjort, alla berättelser är inte berättade, alla historier inte uttänkta. Därför ska vi fortsätta skriva, läsa och lyssna till historier om Förintelsen, så länge de intresserar oss. Sedan kan vi gå vidare till nästa Stora Historia, men jag tror faktiskt inte att vi kommer släppa Förintelsen så länge vår västerländska kultur består.

Det är nog mitt näst sista inlägg på den här bloggen, men jag kommer kanske ta upp något liknande i bloggen jag tänkt ta upp nu i vår. Mer om det i det sista inlägget

//Erland