Den här bloggen är alltså tänkt att vara indelad i tre delar. Den första delen ska handla om min syn och kunskap om Förintelsen innan jag åker, den andra delen handlar om själva resan, och den tredje handlar om vad jag tycker har förändrats av resan. Kanske så bekräftar resan bara allt jag redan vet, kanske når jag djupare förståelse. Vi får se, och ni får läsa.
Det här inlägget är alltså en del av ”Innan resan”, och ska sammanfatta vad jag vet om Förintelsen. Det som jag framför allt är intresserad av är hur folk tänker och känner kring förintelsen, och det är det jag tänker skriva om nu i första hand.
Jag sätter mig ner och börjar skriva, sedan så inser att det bara blir fel. Det är ett svårare ämne än jag trodde. Men, efter middag och ett par diskussioner så vet jag vad det är jag vill skriva. Förintelsen är ofta massor med siffror. Statistik, siffror, nummer som är fruktansvärda men som ändå inte riktigt kan förmedla vad hela historien handlar om.
Nazityskland dödade under Andra Världskriget ungefär sex miljoner judar. Den exakta siffran kommer troligen aldrig att bli känd. Det nationalsocialistiska partiet hade från början en mycket uttalat judefientlig politik. Först skiljde man ut judar från resten av befolkningen. Sedan så tog man, en bit i taget, ifrån dem alla deras rättigheter. Först tog man ifrån dem rätten till vissa arbeten, sedan rätten till att handla i vissa butiker, bo i vissa områden, gå i vissa skolor, sedan rätten att arbeta, rätten att gå i skolan, deras bostäder. Till sist togs deras rätt att leva.
Det finns två sorters texter om Förintelsen: de sakliga, och de sentimentala. De sakliga texterna är oftast de starkaste. Att helt enkelt beskriva de händelser och brott som ledde fram till att sex miljoner människor dog är extremt gripande. Ingen behöver berätta vad man ska känna, man förstår hur fruktansvärt utsatta dessa människor måste ha varit. Det här är inte en sådan text. Jag känner redan att jag har gått över helt i den andra sortens text: de sentimentala. Den sentimentala texten försöker beskriva det som vi känner inför Förintelsen, försöker sätta ord på avskyn och känslorna som väcks. Det här är en sådan text, för den handlar om min syn på Förintelsen. Jag vill bara säga att det är ett medvetet val, och nu börjar jag på allvar.
Förintelsen är nämligen inte siffror, inte torra fakta, upplysning om vad det var som hände. Förintelsen är i mitt minne, och i vårt gemensamma minne, fastbränt som den hemskaste och mest tragiska händelsen i vår historia. Det är känslor och minnen som vi alla verkar ha gemensamt. Min historielärare kallar det för ”Kollektivt minne”, och varje gång jag diskuterar Förintelsen med någon så märker jag av det.
Över middagen så talade jag med min familj om Polenresan, och vi kom in på ämnet Förintelsen. Vi pratade, ungefär som jag gör nu, generellt, abstrakt och känslomässigt. Försökte få grepp om vad det handlade om. Efter en stund insåg jag att ingen enda person i rummet hade använt ordet ”Förintelsen”. Ingen hade heller nämnt ”judar” eller ”koncentrationsläger”. Ändå rådde det ingen tvekan om att alla talade om precis de här sakerna. Alla hade en gemensam bild av historien, alla visste vad vi talade om, ingen behövde dra upp några konkreta fakta eller förklara vad de pratade om. Jag har faktiskt aldrig riktigt behövt göra det när jag talat med en vuxen människa.
Jag tror att du som läser det här också har den här bilden i huvudet. Jag tror inte att jag behöver förklara vad Förintelsen var för något, och jag har inte heller gjort det. Men jag ska förklara vad Förintelsen betyder för mig.
Förintelsen är det största, hemskaste och mest förfärliga exemplet på vad människor kan göra mot varandra. Förintelsen genomfördes inte av ondsinta demoner, psykopater eller liknande. Den iscensattes av människor som du och jag. Några var lite smartare, några lite dummare, några lite starkare, några var lite snabbare… Dessa människor hade lärt sig att inte se judar som människor. De hade lärt sig att förneka andra människor rätten att leva. De hade lärt sig att det var rätt. Och det skulle du också kunna lära dig, jag med. Vi människor är kapabla till enorma saker, fantastiska och hemska. För mig så är det läxan vi kan lära oss av historien, skälet till att vi måste komma ihåg vad som hände.
Men det handlar också om att jag kan förstå vad som hände. Jag kan förstå det lidande, den ångest och vilken smärta det måste innebära att förlora hela sin familj, alla platser man är bekant med, alla föremål man älskar. Jag kan ana det lidande som det måste ha inneburit att bli förföljd för den man är, bli isolerad, bortforslad, att förlora makten att förändra sitt liv. Jag kan förstå det, men jag vill inte sätta mig själv i den situationen ens i tanken. Ändå gör jag det, för att förstå.
Det är Förintelsen, för mig, här, nu.
Erland
Ett svar »
